Att göra borta bra, men hemma bäst-grejen

Det kanske kan ses som lite fånigt. Men det är sanningen och det är något alldeles speciellt med känslan av att vara hemma. Det kan inte uppskattas när man alltid har det nära, det blir riktigt äkta först när det inte är så naturligt som alltid. Och just då, det är då det naturliga är det som älskas som mest med det. Med att vara hemma. Med att det naturliga inte alltid är natuligt.

Det måste ses som skrattretande. Det mesta fattar man beslut om själv, man gör hela tiden val om hur livet ska se ut och formas. Men beslutet om vad som är hemma tilldelas utan respekt för egna val. Hade jag haft hela världen till mitt förfogande när jag skulle utse mitt hemma, hade förmodligen inte mitt val fallit på Ulricehamn. Det är en uppförsbacke med en pöl längst ner där den lokala krogen med jämna mellanrum går i konkurs, en stad för stor för att man ska känna alla men för liten för att man inte ska känna till alla. En stad där lokaltidningen inte har tillräckligt mycket att skriva om för att komma ut varje dag, men tillräckligt mycket för att man ska behöva en prenumeration av den. En stad där rykten kan göra dig till lokalkändis, där du lätt får bestämd form på din specialitet, du blir tennisspelaren istället för tennisspelare. En småstad precis som andra småstäder, där en dålig stämning kan fastna i luften precis som det läckande reningsverkets lukt sätter sig i näsborrarna på invånarna, där du i månaders tid kan gå omkring och rynka näsan som ett fenomen lika naturligt som hjärtslag.

En inte alls speciellt charmig stad, en sådan stad som i sin egen reklam marknadsför enkelheten med att ta sig därifrån. En sådan stad som man spenderar sin tonårstid med att drömma sig bort från och som övertygar en om att ens eventuella barn absolut inte ska behöva bo i den. En sådan stad som är traditionsfast av tradition och inte för att det skulle vara omtyckta traditioner. En sådan stad som man inte skulle välja själv att kalla hemstad.

Men det kanske är just det som är charmen med staden. Att det är en ocharmig stad. Att det är en stad som inte har speciellt mycket att erbjuda. Att det är en stad som gärna glöms. Att det är en sådan stad som ger en trygghet, inte för att den är trygg, utan för att man känner den precis som man känner igen en doft, en doft som är trygg vare sig den är god eller inte.

Att det är en sådan stad som gör sig omtyckt mest för att den innehåller de man aldrig vill vara utan. Att det är i just den staden du har byggt upp ditt liv med din familj och dina vänner.

Men jag tycker om Lund, det är klart jag gör.